Maten var perfekt. Sedan tog morbror Lennart fram gitarren.

Det finns två sorters människor när det ska ordnas fest. De som tycker att det är roligt att planera och de som tycker att någon annan borde göra det.

Jag tillhör den senare kategorin.

Ändå stod jag där, med ansvar för mammas 70-årsfest, en gästlista på 38 personer och en syster som hade väldigt bestämda åsikter om servettvikning.

Vi hade åtminstone varit kloka nog att beställa maten. Buffé, flera goda sallader, något varmt och en efterrätt som såg betydligt mer avancerad ut än något vi själva hade kunnat åstadkomma.

Allt var faktiskt under kontroll.

Tills morbror Lennart ringde.

En gitarr och ett mycket gott självförtroende

”Jag tänkte ta med gitarren”, sa han.

Det blev tyst i luren.

Lennart är en underbar människa. Han hjälper alltid till, kommer ihåg allas födelsedagar och har en imponerande förmåga att hitta parkeringsplatser mitt i stan.

Men han kan tre låtar.

Två av dem börjar likadant och den tredje slutar aldrig riktigt.

”Vad trevligt”, hörde jag mig själv säga.

Min syster, som stod bredvid, stirrade på mig som om jag precis hade bjudit in en flock getter till middagen.

När jag lagt på frågade hon om vi verkligen tänkte låta mammas stora kväll bli ännu en konsert med Lennart och hans evighetsversion av House of the Rising Sun.

Hon hade en poäng.

Det var ju meningen att folk skulle ha roligt också

Vi hade lagt så mycket energi på maten, dukningen och vilka som skulle sitta bredvid varandra att vi nästan glömt bort själva stämningen.

En lyckad middag behöver inte ha ett fullspäckat program. Ibland räcker det med god mat och människor som trivs tillsammans. Men just den här kvällen ville vi göra något extra.

Det var då min syster föreslog att vi skulle boka trubadur och låta någon som faktiskt kunde fler än tre låtar ta hand om musiken.

Först kändes det lite överdrivet.

Sedan tänkte jag på Lennarts gitarr.

Och på mamma, som alltid älskat levande musik.

Beslutet var plötsligt ganska enkelt.

En kväll som blev bättre än vi vågat hoppas

När festen väl kom blev det precis så där fint som man önskar att familjefester ska bli.

Maten uppskattades, ingen klagade på bordsplaceringen och mamma höll ett litet tal som fick halva sällskapet att leta efter näsdukar.

Efter middagen började musiken.

Först satt alla kvar vid borden. Sedan började någon nynna. Några sjöng med och till slut stod mamma mitt på golvet och dansade med sina barnbarn.

Det var nog kvällens finaste stund.

Och Lennart?

Han var faktiskt den som sjöng allra högst.

När vi började plocka undan kom han fram till mig, lade armen om mina axlar och sa:

”Det där var ju riktigt bra. Nästa gång kanske jag och han kan köra tillsammans?”

Jag log.

Min syster tappade en tallrik.

Vi har inte bestämt något om nästa fest än.

Lägg till en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *